Ain't no Mountain High Enough

Nu brinner det i knutarna förstår ni. Det händer så mycket. Clara var här, det var alldeles underbart. Vi klättrade i berg, det var ganska jobbigt men väldigt fint. Vi låg på stranden också, det var inte jobbigt alls, om man inte räknar alla räkor vi var tvungna att skala. Och idag är min sista dag på jobbet. Tycker själv att jag gjorde en rätt bra avslutning och känns också ganska skönt att vara färdig här. Ska skumpa runt i Yaoundé och förbereda min avresa genom att ligga vid poolen i några dagar. Och fundera på vad jag ska göra med bloggen när jag inte har kamerun som ursäkt längre. Några bilder tills vi ses.

Det här är toppen - 4095 meter upp i luften!

Mt. Febe/Yaoundé

Bringin' it all back home

Ja alltså nu ska det vara klart, och de flesta av er vet nog redan. Men jag tänkte bara berätta ändå, att måndagen 12 november kl. 12 kommer jag hem. Det ska bli toppen att se er allihopa! Och om det är nån som inte har ett jobb men en bil och kärlek i sitt hjärta skulle jag bli superglad för att (för första gången i mitt liv) bli hämtad på arlanda.

Det här inlägget är så ointressant att jag inte ens kan komma på en titel

Mina vänner, inte vet jag om ni läser bloggen längre. Vill bara säga att jag inte glömt bort er eller drabbats av skrivkramp eller hjärnsläpp. Det är bara att jag har så mycket att hinna med nu såhär i slutet eftersom jag tydligen valt att skjuta upp allt så länge som möjligt. Jag måste skriva jättemycket om AIDS och kvinnors rättigheter och sånt som jag vet att jag redan tråkat ut er med minst en gång för mycket. Jag har liksom inte så mycket att berätta utöver det och mitt stökiga skrivbord. Men snart blir det andra bullar. Jag ska klättra i berg och åka tåg och ta massa kort så ni får se.

MINPROFF

Dagens frustration: Ministere de la Promocion de la Femme et de la Famille. Departementet för kvinnans frigörelse, eller närmre bestämt mattan där allt som har med jämställdehet och kvinnors rättigheter kan sopas in för att aldrig mer se dagens ljus. Tex har man i ungefär 10 år filat på la code de la famille - den lag som skall ta hand om diskriminering mot kvinnor och fastställa kvinnors rättigheter i skilsmässa, rätt att ärva och inneha egendom och annat matnyttigt. Nu ska det vara nära att den lanseras, men ingen kan säga när ännu, det är det tydligen för tidigt för. Ministäret utgör också det kanske största samarbetsproblemet för UNIFEM och inte mycket kan vi göra och säga för att inte riskera att stöta oss med Madame la Ministre. Men det kanske inte är så mycket annat att vänta från en institution som sätter likhetstecken mellan att värna kvinnan och värna familjen. Detta i ett land där mannen är 'chef de la famille', familjens överhuvud, alltså värna kvinnan=familjen=mannen. Någon annan som ser en viss intressekonflikt där?

Way out west

Var på utflykt i helgen, i Foumban ca 250 km väster om Yaoundé, uppe i bergen bland kaffe och kakaoplantage. Enligt guideboken skall Foumban vara 'one of the art capitals of africa' samt 'a bit touristy'. Turistigt är något som får tas med en nypa salt i Kamerun, det kan betyda att det finns ett hotell och kanske en turistattraktion, som en strand eller ett museum. Det betyder inte fullt av tyskar/engelsmän/japaner eller krimskrams eller 'svenska köttbullar 1000 CFA' eller barn som vill sälja saker eller grisfest, inte alls faktiskt. I Foumban betyder 'a bit touristy' att du kommer fram efter 10 timmar bussresa ihopskrynklad som en sill, till en helt mörklagd stad, delar taxi med en ofantligt fet kvinna, skumpar ner på en lervällingsväg i regnet till ett bedagat hotell, som varken har el eller vatten men långa långa trappor upp till rummet, fotogenlampor, och fantastisk utsikt när det ljusnar. Det betyder också att det finns ca två resturanger och att menyn varierar från kyckling och ris till kyckling och plantain. Samt att det finns en lördagsmarknad där man kan gå omkring helt i lugn och ro utan att få en enda 'la blanche' eller 'good price for you' slängd efter sig. Guiden var dock lite mer på pengarna när det gällde konsten. I Fouban finns sultanen av Bamouns palats, Bamoun styrde i Foumban från 1200-talet fram till kolonialismen och palatset är fullt av konsthantverk, fjäderskruder, vapen, instrument och en bok om kvinnor skriven av den 10:e sultanen som hade 600 fruar men trots detta inte lyckades hitta den perfekta hustrun. Det finns också en hel community av träsnidare och konstnärer i Foumban. Hade jag haft bättre öga för träkonst och mer övervikt på planet hade jag packat väskorna fulla. Nu blev det en kaftan istället.

Foumban pt.1

Utsikt från hotellet

Sultan's Palace

Musik i palatset

Favorittransport

Foumban pt. 2

Chili

Village d'artisanat

Tyghandlerska

Marknad

Storgatan

Iiiiihhhh (med hög gäll röst)

Det bor en råtta stor som en liten hund i mitt kök. (Ja, råttorna kan var stora som chihuaor i ett land där kackerlackorna är som små möss.) Den gnager på allt, på ett spökigt krafsigt sätt på nätterna. Igår löste jag problemet genom att stänga alla dörrar till köket så att den inte kunde komma ut. Men det är ju inte en särskilt långsiktig strategi. Särskilt inte om man vill laga mat. Jag borde kanske giftmörda den, men vad gör man av liket?

Det är jag som är gåsen

Så himla typiskt. Jag hade just ett möte med min chef och fick massa beröm. Tror jag. För såhär 30 minuter senare kan jag inte komma ihåg nånting som hon sa. Inte ett enda ord av det snälla. Tittar igenom mina anteckningar, inget där heller, bara deadlines och möten. Såhär är det alltid, bra saker bara rinner av, försvinner ner i det där bottenlösa hålet av bekräftelsebehov. Bye, bye. Kritik däremot skaver och skaver och varje litet tonfall förevigt i min hjärna.

La famiglia

Igår var jag på middag hos Jeffs familj med systrar, bröder, mammor, vänner, gulliga bebisar och massa mat. Det var så himla trevligt. Och då slog det mig att det var jättelängesen jag hängde med en familj. I snart ett halvår nu har jag typ bara umgåtts med singlar i 30 års åldern. Och det var nåt som var så himla avslappnat och upplyftande med igårkväll, det är lite svårt att förklara men det var helt klart familjestämningen som var det härliga. Och då kom jag på hur mycket jag saknar min egen familj och släkt, hela högen, tillsammans, allihopa. När jag kommer hem blir det släktfest!

Inte precis som våren i Paris

Douala - Edea

Dadi

buss

Ja, Douala. Kameruns kommersiella centrum och en av centralafrikas rikaste städer. Men inte en enda gata utan stora hål. Taxibilarna går skump-skump, även där det råkar vara slätt av bara vanan. Och när det regnar får man hoppa mellan vattenpölar och lerpussar. Och regnade gjorde det mest hela tiden. Sån tur jag hade trevligt sällskap, både reskamrater och vår värdinna Dadi. För när det regnar som det regnar i Douala finns det inte annat att göra än att sitta på en pall, ta en öl och lösa världsproblemen. På kvällen blev det uppehåll, så vi hann med lite dans också. Tyvärr var det inte mycket som kan karaktäriseras som ett Kodak moment denna helg, så ni får hålla till godo med Dadi, vår transport och den klassiska gatumiljöbilden.

Fågel, fisk eller mittemellan

En grej som gör mig glad är att när det regnar kommer våra skölpaddor fram från sina lövgömmor och kravlar runt på gräsmattan. En annan sak som gör mig glad är La maison blanche. Världens bästa fiskresturang där gamla kvinnor grillar fisk i stenugnar och serverar vid ens bord, inget trams, bara smarrig fisk för nästan inga pengar alls. Ni som var på skaldjursresturangen i Madrid vet ungefär vad jag menar, det är så enkelt och så gott att man känner sig lite som ett geni som hittat dit.

Bright lights, big city

I eftermiddag åker jag till Douala, Kameruns största stad. Vädret beräknas vara extremt varm och fuktigt och stämmingen rörig. Dock ska det finnas fler och roligare barer och resturanger och dessutom är ju utflykt alltid kul. Om jag törs fiska upp kameran kommer det kort på måndag. Ha en trevlig helg på er!

Ostmackan

Jag vaknade imorse och var så sjukt sugen på ostmacka. Rostat brunt bröd, som i vår familj länge gått under namnet Afrikanskt bajsbröd (jag kan men detta avslöja att det sk afrikanska brödet inte alls finns i Afrika, här är det baguetette för hela slanten), på med smör som smälter och sen en kompetent skiva västerbottenost, alt. en lagrad grevé. Gud va gott det skulle vara.

Fashion is for fashion people

På måndag ska jag sy upp lite kläder. Jag har ett jättefint dovlila/grönt mönster med blommor på, det skall bli en klänning. Som är så fin i min fantasi att det nästan garanterat kommer bli en besvikelse. Sen har jag ett vitt/blått mönster från elfenbenskusten, det skall bli en omlottblus, kanske fin kanske supertråkig man vet inte. Men om det är någon som har ett tips på vad man ska göra med ett ganska skrikigt och en smula infantilt men finfint brun/grön/rosa fjärilsmönster, utan att se ut som man är fem år gammal, skriv, rita, ring!

Fjärilar i magen?

Nä, inte precis. Snarare en miljon såna här små killar. Amöbor. Dom bor i min mage, eller närmre bestämt i mina tarmar. Det är inte bara teoretiskt sett vidrigt, utan också väldigt obehagligt. Jag tänker inte beskriva mina symptom, en smula integritet har jag fortfarande trots att jag bloggar... Men det var inte kul alls. Jag är bättre nu dock, förutom att jag är trött som tusan och sur för att min nya diet typ är toast och te...och ris.

Raindrops keep fallin on my head

Jag är fast på jobbet för att det regnar. För tredje dagen i rad. Det betyder att den riktiga regnsäsongen har börjat. Det har ju visserligen varit typ regnsäsong sen jag kom hit i maj, vilket är en av anledningarna att jag fortfarande inte fått ens en ljusbeige färgton, men nu ska det tydligen bli värre, mer regn alltså. Och det verkar som att det ska bli regn varje dag mellan kl 5 och 7. Vilket resulterar i ett irriterande dilemma, man skall inte gå från mitt jobb försent, helst inte efter det har blivit mörkt, om man vill ta taxi, då får man skäll av säkerhetschefen. Men jag kan inte riktigt gå härifrån för det regnar verkligen extremt mycket. Hmm...dyngsur eller kanske knivad...vad ska jag välja...

Kalldush

Vi har bara kallt vatten i vårt hus. I fyra månader snart har jag varje morgon varit tvungen att duscha i iskallt vatten. Det är superobehagligt. Bara så att ni vet.

Surf's up!

Kribi beach

Fotboll på stranden

Min fina vän Sarah

Strandpromenad

Lunch på strandkanten, räkor och fisk (och plantain, den kan man inte undvika)

Glass, skor och ambitioner

Det har inte hänt så mycket på sistone. Jag jobbar, det går lite bättre, ni som oroar er för att jag har det svårt behöver nog inte oroa er längre, jag har vant mig för det mesta. Jag gjorde min första presentation för en massa folk för ett par helger sen, det var väldigt nervöst men gick ganska bra. Det var på en konferens om kvinnors politiska deltagande, kolla här http://www.ppfem.org/

Jag har haft några helt vanliga helger i Yaoundé, gått ut på lite olika ställen, ett lyxställe med lysande dansgolv och ganska många skruttställen. Jag har köpt en superfin baddräkt med papegojor på och ett par svarta skor som är så högklackade att jag nästan inte kan gå i dom på Mokolo marknaden. Jag har ätit flera gånger på min favoritresturang Cafe Yaounde, som har smarrig italiensk mat. Jag har upptäckt att dom har häägen daasz på supermarché mahima. Jag har inte blivit tjock än, men det kommer nog. Jag umgås mycket med min kompis Sarah och med mina italienska arbetskompisar. Jag har försökt vara duktig och börja söka jobb, men jag blir så stressad av det här cv skrivandet. Jag har spenderat alldeles för mycket tid med tramsiga saker på internet och ja, ni vet ungefär.

I morgon eftermiddag åker jag till till playan, trots risk för regn. Det gör inte så mycket, jag vill ändå helst bara göra ingenting hela helgen. Bilder kommer från det!

Moondance

Månen igårkväll alltså. Så himla fin. Jättestor och gul, precis utanför min veranda. Blev inte alls lika fint på kort som i verkligheten. Men ändå, jag klättrade upp på taket och tittade lite mer. Sen hittade jag en döende mus i badkaret, läste en gammal the Economist, drack lite te och lyssnade på gomorron världen från förra veckan. Nu kanske ni tror att jag är gubbe. Ibland så.

Äcklo

I lördags morse dushade jag, sen jobbade jag hela dagen, hade en presentation och nervössvettades, sen gick jag ut och dansade och svettades lite mer. I söndags fanns det inget vatten i vårt hus. Inte idag heller. Så innan jag gick till jobbet fick jag göra en Madonna och tvätta mig i mineralvatten. Men jag känner mig fortfarande riktigt snuskig. Hoppas vattnet kommer tillbaka ikväll. Det är lite äckligt när man inte kan spola i toaletten heller. Eller diska.

So enough about me....what do you think about me?

Jo, jag vet ju inte om ni är några som ens läser den här bloggen. Men en och annan borde det vara allafall (om ni inte glömt bort mig redan förstås). Jag vet inte om man kan be om det, men jag skulle önska att den var en smula mer interaktiv...Kan ni inte kommentera lite mer, och om det inte är tillräckligt intressant att kommentera kanske ni kan skriva om något annat. Det är lite fubbigt annars tycker jag, att jag skriver en massa och ni aldrig skriver tillbaka. Jag saknar ju er!

(Jag vet att en massa av er är på semester och har mycket bättre saker för er än att läsa min blogg. Men skriv ett mail och berätta om det när ni kommer tillbaka vetja.)

Slip å slät

Jag har jobbat ungefär elva timmar varje dag den här veckan. Utom i onsdags då jag hade en amöba (eller 1000) i magen och var tvungen att gå hem och vila. Därför måste jag också jobba imorgon och på söndag. Ni kanske inte tycker att det är nånting, men kom då ihåg att jag varken har betalt eller gillar mitt jobb särskilt mycket.

Pappa, jag skyller det mesta av det här på dig!

Chupa chups!

Jag har hittat ett litet stånd utanför mitt jobb där dom säljer klubbor, som smakar precis som chupa chups, tyvärr med ett ettrigt litet tuggummi i. Men ändå. Jag kan få mitt sockerbehov tillfredställt med fruktvanilj. Ingen är nöjdare än jag.

Chotat (made in Kenya)

Alltså jag befinner mig i ett land som exporterar kakao i massor till den europeiska marknaden, men som inte kan uppbringa en enda vettig chokladkaka. Och där söta popcorn typ är det närmsta man kan komma en lättillgänglig sockerfix. Jag vill ha en sleven tvärsöver gatan och en påse med smågodis. Turkisk pepppar, hallonmumrikar, kryptoniter, salta fiskar, sura boxhandskar, dumlekola, guldkola, salta bumlingar, marianne, sura körsbär, colakastanjer, blåbärsbumlingar, salta patroner. Åh vad jag saknar er! Och istället sitter jag här och tuggar uppgivet på en mjölig chotat.

Teknikens hinder

Min dator kqn inte koppla upp sig pa intenet lnqgre pgq nqt mystikst fel; Darfor kan jag bara komma at den virtuelle varlden pa min kollegqs dqtor och den har det har konstiga franska tangentbordet; Som got stt det blir sqhqr ettrigt nqr jqg skriver: Forhoppningsvis qr qllt lost nastq vekjkq; da kn ni fq mqil iegn!

Palais de Congrès

Det är kaffepaus i RDPCs högkvarter i Yaoundé. UNIFEM har en workshop för kvinnliga kandidater till valet i 22 juli. Vi har ordnat liknande workshops i hela Kamerun med kvinnor från alla politska partier, men den här är bara för det styrande partiet. RDPC (Reassamblemant Democratique du Peuple Camerounaise) är ju ganska mycket av ett skurkparti och demokratin minst sagt stapplande. Kamerun har haft multipartisystem sen 1992 och RDPC har haft makten både innan och efter. Valdeltagandet är extremt lågt, särskilt till parlamentsvalet, många utgår från att RDPC vinner hursomhelst. Till förra parlamentsvalet hade lyckades inga av partierna presentera ett fullständigt politiskt program som en del av sin kampanj. I det ljuset kanske det inte känns superfräscht att dricka kaffe i palais de congres. Men å andra sidan kanske man ska vara pragmatisk, och se till att träningen kommer så många kvinnliga kandidater som möjligt till nytta. Och hoppas att några av dessa kanske formulerar och presenterar ett politiskt program för sina väljare. Sen kan man ju se det som en del av den demokratiska utvecklingen ocksa, att öka kvinnorepresentationen från 11% i parlamentet till åtminstone de 30% som partierna lovat på pappret.

Hursomhelst är det är fint häruppe, palais de congres ligger högt på en kulle med utsikt över stan. Inredningen är 50’s style med mycket trä och detaljer i grönt och guld. Och allt är pompöst och högtidligt, stora fönster, högt i tak (bokstavligt inte bildligt...), nationalsången, tacktal, öppningstal och kvinnor som helt klart ser ut vara redo att ta makten av vemsomhest.

Finnar eller kalla fötter

Jag har kommit på att jag får asmycket finnar av den varmkvava luften på kontoret. Enda sättet att undvika det är att ha på AC'n på superkallt, för att imitera min huds naturliga miljö - torrt och kyligt. Så nu måste jag välja mellan pizzaface och isbitsfötter.

Glad midsommar!

Såhär tänker jag mig att ni har det.

Och jordgubbar och sill och nubbe och västerbottenost och nattbad och blomplockning. Men mest av allt är jag avundsjuk på att ni alla är tillsammans med varandra. Själv ska jag skriva lite om gender and sustainable development in the sector of non-wood forest products. Det ni. Sen ska jag på fest hos Jill och Vinnie, det blir nog roligare.

I was looking for a job and then I found a job and heaven knows I'm miserable now

Jag har kanske världens sämsta samarbete med min chef. Hon är extremt lynning, verkar mer intresserad av att ignorera mig än att hjälpa mig komma in i arbetet, tar cred för saker jag gjort, är värdelös på att delegera, ännu sämre på att uppmuntra (inte bara mig utan min kollega också). Och jag tänker att det är lika bra att hålla god min i elakt spel eftersom jag är beroende av henne för vettiga arbetsuppgifter och goda vitsord och eftersom jag är i desperat behov av ett jobb från och med november. Men idag lämnade hon mig kvar när hela huset gick på gemensam workshop om gender mainstreaming i FN, fast jag bad att få följa med. Så nu sitter jag här i källaren på ett tomt hus och tänker att jag nog aldrig kommer får ett riktigt jobb. Har ni sett Office Space, med den där killen dom inte kan sparka och som hela tiden flyttas till mer och mer obetydliga platser på kontoret? Ungefär så känner jag mig. Förutom att jag inte har nån lön förstås.

Sound of Africa

Man kan kanske säga att Yaoundé är svettigt, livligt, regnigt, rörigt, kulligt, avslappnat osv. Men det är alltid massa saker som man glömmer bort att beskriva men som är superviktigt för att man ska få den rätta känslan. Som hur det luktar. Och hur det låter. Det är helt andra ljud här än hemma. Cikador, högljudda fruktfladdermöss i mangoträden, skruttiga bilar, folk som pratar franska eller pidgin, ibland en minaret, en tupp eller en get. Och så musik. Det vanliga skvalet av musik fast helt annan musik. Min vän Oskar tipsade mig om den här sidan med olika kassettband från Afrika, uphittade och uppladdade som mp3. De jag lyssnat på hittils låter som de skulle kunna vara utkastade från vilken taxi som helst här i stan. Gå hit:
http://awesometapesfromafrica.blogspot.com/ lyssna, blunda och föreställ er en svettig eftermiddag i la Briquetterie, Djoungolo och Dragage.

The devil may care pt.2

Igår var jag på ett möte, ett möte som koordinerar olika gender prylar i FN. Alltså folk som jobbar med kvinnors rättigheter på olika nivåer i FN systemet. Mötet var bra och så. Men efter mötet, tillsammans med kaffet och croissanterna bryter en vild diskussion ut. Om religon och jämställdhet. Några av sakerna man funderar på är om kvinnor verkligen kan vara helt jämlika med män, om inte ändå en smula underordning kan vara på sin plats, med tanke på att: a) kvinnan ju är gjord av mannens revben och b) är ansvarig för syndafallet och därmed indirekt för allt elände på jorden. Var ska man börja liksom...?

Träd

Det här inlägget är mest till farmor som ville ha kort på mangoträden i vår trädgård, voilá!

Det är extremt svårt att fota träd, dom är alldeles för stora och yviga på något sätt.

Skogsflum med ett par tomtar i redwoodskogen

Nej, det har tyvärr ingenting att göra med vad jag gjorde i helgen. Det handlar om brightblack morning light och mitt nyaste fynd i webbradiodjungeln - klingan. Man kanske kan tycka att det är en smula patetiskt att jag jag har börjat få upp ögonen för multi-kultimusik i P2 nu när jag befinner mig i Afrika. Och jag avskyr "världsmusik", men klingan är så extremt...trevligt bara.

Trevlig helg!

Det här är min trägård och det här är ungefär vad jag ska sysselsätta mig med i helgen, om det blir lite soligare. Och ett och annat kalas också hoppas jag.

Nästan independence day

Så här ser det ut, och sen regnar det så sjukt mycket så att ni kan inte förstå.

The devil may care (mom and dad don't)

- Are you a Christian?
- No.
- Are you a Muslim?
- No.
- Are you Catholic?
- No.
- Are you Jewish?
- No.
- Are your parents Christians?
- No.
- Do you go to church, do you pray?
- No.
- Why?

Någonstans i det här utbytet tror jag att det skulle vara klokt att trotsa bibeln och leverera en fet lögn. För den här konversationen ploppar upp snabbare än någon hinner säga teodicéproblemet. Och med tanke på det antal människor som ber för att min förtappade själ ska räddas borde jag snart kunna räkna med ett besök från ovan...För en religionsskeptiker som mig kan det dock vara intressant att se hur elastiskt man kan använda den. Som min kollega sa häromdagen "If Jesus came back today, he would be a radical feminist". Vet inte om jag håller med, men det är ju en intressant tanke. Vet inte heller om det var det missionärerna planerade, men ibland känns det som att man får arbeta med det man har. Vilket leder mig in på funderingar om strategier och kompromisser jag inte alls är färdig med ännu. Visste ni förresten att ungeför hälften av de skandinaver som söker visa till Kamerun varje år är herrens hantlangare?

Pop

Haha, jag fick inte åka såklart. Regionchefen tyckte inte det verkade så bra att skicka en praktikant i sista sekunden, det kan jag ju hålla med om...Men det hade varit kul. Så nu är jag bara ful i håret.

Allafall, jag saknar populärkultursinput, berätta för mig om roliga saker som händer, tv, film, skvaller, bilder, musik. Och om någon skulle känna att den hade tid och lust att samla några favoritlåtar och 'you sendit'a dom till mig skulle jag bli så glad, så glad!

Kul men ful

Just när man tycker att allt är lite för segt och tråkigt på det här obetalda jobbet jag skaffat, verkar det som att det blir lite roligare...i alla fall i tre dagar. Om jag har tur (framförhållning är inget vi sysslar med här) får jag åka iväg på ett tredagars seminarie och som UNFEM's enda representant vara med och skriva klart en HIV/AIDS policy som ministeriet för 'promotion de la femme et de famille' håller på med. Alltså det kanske inte låter så jättekul för er, men det är ju typ exakt sånt jag skrev min uppsats om och dessutom får jag lajja runt på workshop och känna mig viktig, så jag är nöjd!

Igår kom en galen fransk tant hem till mig och klippte mitt hår, det blev inte alls särskilt fint, inte som när Ella klipper. Men å andra sidan finns det ingen här som skulle bry sig (eller som jag skulle bry mig om den brydde sig) om jag hade fint hår, så det spelar väl ingen roll, fast jag har liksom lite som en mellanstadiekille i nacken nu, buhu.

Bloggen är död...leve bloggen!

Så typiskt mig på nåt sätt...Inläggen blev alldeles för långa och allvarliga, så långa att jag inte orkade skriva dom ens. Sen är ju saker inte så nya, spännande och spektakulära längre, utan kanske rent av lite småtråkiga. Men det måste man ju också få skriva om. Tänkte mig därför en ny taktik, lite mindre pretto inlägg, men i gengäld lite fler. Kan också berätta att jag var på stranden i helgen, det var fint. Såg ut såhär ungefär.


Vi badade i vågorna och åt räkor på stranden och annat trevligt. Tillbaka i stan idag. På jobbet är det ganska trist, jag har inte så mycket att göra, förutom att myspacetrakassera folk. Ska börja ta lektioner i franska, funderar också på att lära mig att köra bil, men antar att vissa läsare får kallsvettningar av den tanken, ska därför noga överväga riskerna med det först.

Huset

Några bilder från mitt hus:

Badmintonplan

Veranda

Vardagsrum

Mitt sovrum

Vardag

Man kanske inte kan säga vardag om något man haft knappt två veckor, och om sanningen ska fram känns det inte riktigt som det heller, jag är lite för förvirrad och bortkommen. Så vad jag menar med vardag kanske snarare är någon slags rytm för dagarna. Hela situationen är en intressant kombination av rutin och nyhetens behag. Mest av allt jobbar jag mycket, både ganska länge och väldigt intensivt, lite konstigt kan man tycka eftersom jag ännu inte vet riktigt vad jag gör eller ska göra. Men eftersom allt är nytt och dessutom på franska måste jag kämpa som en galning för vädigt lite resultat. Det är alldeles fantastiskt och extremt frusterande samtidigt. Jag försöker påminna mig om att ta det lugnt, följa med strömmen och intala mig att med tiden kommer allt bli tydligare, enklare och inte längre semi-obegripligt. Den här veckan har vi tränat jounalister i genusfrågor, så att de kan vara med stödja kvinnors deltagande i valet. Genomgående var kursen kul, där manliga journalister visade sig vara (häpnadsväckande?) mottagliga för genusfrågor och erkände att de hade ändrat sin uppfattning om jämställdhet och kvinnors rättigheter i slutet på kursen.

Förutom att jobba har jag flyttat. Ska fota lite på huset så att ni får se, det är väldigt fint – nästan lite Sköna Hem faktiskt. Några av mina favoritgrejer med huset är, förutom sällskapet, mangoträdet och sköldpaddorna på tomten, soffan på verandan och chokladcroissanterna till frukost. Framförallt är det skönt att ha ett permanent boende och inte känna det som man är på resande fot.

Som uppmanat kan jag också berätta lite om maten, utöver en fin bröd och bakelsekultur som en av få goda (förlåt) saker fransmännen kan sägas vara ansvariga för äter man bra i Yaoundé. Vanliga saker är matbanan (stekt ellet kokt), grillad fisk, kyckling, och ris. Goda saker är ananas, mango, någon slags aubergineliknande plommon ’folo’ fyllda med grönsaker eller sötpotatis (min favorit), rostad kyckling eller annat kött från grillar på gatan. Ganska äckliga saker är fiskhuvud och kött i en slags bittersmakande spenat ’ndole’. Ungefär så ser mina vanor ut. Ha en fin helg och lukta lite extra på syrenerna åt mig!

Yaounde - första intryck

Efter fyra dagar i Yaoundé och två på kontoret har jag börjat se konturerna av vad som kommer vara min vardagslunk här. Jag har hittat någonstans att bo, nu bor jag på ett hostel, som i själva verket känns mer som att bo hemma hos en familj. Det är bra, fast madrasserna är obekväma och duschen bara en liten iskall stril. Om en vecka flyttar jag dock, till ett hus där jag kommer bo tillsvidare. Huset är toppenfint (och säkert för de som undrar), jag kommer dela med en holländare och en kamerunare, som redan har visat sig vara trevligt sällskap.

På kontoret är det bra, jag har börjat få lite hum om vad jag skall göra närmsta framtiden, även om det inte riktigt är konkret ännu. Det är dock bråda dagar inför valet här (27 juli) och det verkar finnas nästan hur mycket som helst som behöver göras. Jag ska t.ex. ha hand om mediarelationer och rapportering kring UNIFEM:s projekt med kvinnliga politiker etc. Ännu är allt lite löst, men lita på att jag kommer tjata om det här på bloggen när jag kommit igång.

Yaoundé är ganska svettigt, men mindre hektiskt än Kampala och byggt på kullar, från vissa ställen är utsikten fantastiskt fin. Det är ganska mycket snack om vad man ska göra för att känna sig säker och kriminalitet verkar vara lite av ett problem. Hittills har dock alla jag träffat varit snälla, hjälpsamma och stämmningen känns allmänt avslappnad. Det finns en del orginella exempel på modernistisk arkitektur här, ska försöka ta några kort och lägga upp. I övrigt övar jag på min franska, äter massvis med mangos och aktar mig för farligheter.

Lake Kivu

På väg till Gisenyi

Lake Kivu och hotell

UNIFEM Central Africa team
Hortense är program assistent på kontoret i Kamerun och min arbetskamrat!

Korvstoppning?

Jag tror inte ni vill veta alla förkortningar jag lärt mig (nåja) de senaste två dagarna, OCHA, CARO, CAP, CHRAPA, GBV, VAW, GLR, MDG, GRB, HRBA, IASC, CHAP, RBM, ATLAS, PBC, RPD, SGBV, GE, WE, ICGL, är bara ett axplock. Och då vill jag också påpeka att för varje förkortning finns en fransk variant där bokstäverna är omkastade. Det är som ett hemligt språk för FN invigda, en typmening kan vara tre till fem av förkortingarna + integrating, assesment, approach, på valda ställen...Det är sjukt ansträngande att försöka förstå allt, vi sitter mellan åtta och sju och ungefär hälften är på franska och hälften på engelska. Kanske kan ni tänka er ungefär hur trött min hjärna är just nu, jag tror att det kanske kan börja ryka ur öronen snart. Som kontrast till denna den inre ansträngningen omges vi av en yttre miljö av lugn och harmoni. På finfint hotell vid Lake Kivu i Rwanda (just vi gränsen till Dem. Republiken Kongo), här finns sandstrand, trädgård och trerätters buffé två gånger om dagen. Tog nyss en simtur i sjön som var ljummen och omgiven av vulkaner, för att försöka göra mig av med effekten av obegränsad tillgång till information och bakelser. Det är så fint här, jag ska försöka ladda upp en blid eller två så snart det hinns med. Nu ska jag renskriva dagens anteckingar, sedan sova som en bebis.

Fyra dygn, fem flygplatser

Räknar ut att jag rest i ungefär 64 timmar nu, kände mig ganska hopplös när vi landade i Nairobi kl sex imorse och insåg att jag skulle vara här i minst elva timmar till och att den bästa sovplatsen var under tvn på plastgolvet i väntesalen. Sen fick jag frukost och hittade internet, så då kändes allt lite bättre.

Men jag kanske ska börja från början, jag har ju ca fem timmar kvar att bre ut mig på...Jag kom till Yaoundé i söndags kväll, blev hämtad i unifem bilen och käde mig faktiskt lite märkvärdlig. Sov en natt på dyrt och tråkigt hotell i ambassad/ngo kvarteren - Bastos, där också UNDP/UNIFEM kontoret ligger. Själva unifem-kontoret är extremt litet och består av Jennet Kem och hennes assistent Hortense, och nu med ett tillskott av tappad svensk praktikant. Jag hann inte sätta mig in i så mycket alls förrän vi lämnade Yaounde. Men jag tror att det kan bli bra, också för att det är så litet så det känns som att det kommer vara omöjligt att inte bli involverad i projekten. Både Hortense och Jennet är snälla mot mig och har inte skällt på mig för att jag inte kan någon franska eller inte fattar något annat heller. Nu är vi tre alltså på väg till Rwanda för att delta i UNIFEM Centralafrikas årliga planeringsmöte. Det kommer bli kul och spännande, både att vara i Rwanda och att få lite koll på alla projekt och personer. Trots att jag är nära utmattning kan jag inte låta bli att tänka att jag nog är en rätt tursam person.

Kan inte säga så mycket om Yaoundé än, förutom att jag absolut inte vill bo i ambassadkvarteren som FNs säkerehetsföreskrifter föreslår. Känns liksom inte som att jag och Jan Eliasson behöver varken samma komfort eller samma trygghet. Däremot kan jag berätta att rostad kyckling som den görs i Douala, Kameruns största stad, är bland det godaste en hungrig resenär kan mumsa i sig. Jag kan också berätta att jag inte vet riktigt vad som verkar svårast franska eller pidgin english och att jag aldrig önskat mig en babelsfisk i örat så mycket som nu. En säng vore också toppen.